Missionsresa till Skåne

Vi har haft en mycket intressant tid i Skanör/Falsterbo. Vi har kämpat mot storm, ösregn och läckande tält. Mitt barndomstält från 70-talets östtyskland visade sig inte vara så vattentätt som jag trott. Det har varit fem dagar med mycket fokus på bön. Vi hade en härlig stund i bön för vårt land längst ute på kajen i Skanör. Vi avslutade också med en bönenatt i vår husvagn Nomaden. Det finns några saker som vi uppmärksammat särskilt och som glatt oss. Det första är pingstförsamlingen ute i Skanör. Vi var med på Gudstjänsten där. Det var en liten församling men med en ny pastor fylld av längtan och vision som vi fick god kontakt med. Vi bad och samtalade en del tillsammans. Att möta Carlos, pastorn, var verkligen uppmuntrande. Han hade en mycket realistisk bild av läget i församlingen och området men samtidigt en tydlig längtan efter att saker skulle hända. Han hade inte bara en tydlig längtan utan också en plan. Det andra som slog oss var den öppenhet som fanns bland folket i Skanör. Först blev vi ganska fundersamma över hur vi skulle kunna möta människor då det var ganska tomt på gator och torg, kanske på grund av det halvdana vädret. När vi ändå bestämde oss för att gå ut och dela ut biblar sa vi att vi skulle prata med alla vi mötte. Detta gjorde vi och slogs snart av öppenheten. Många tog med glädje emot biblarna. Ofta var öppenheten så tydlig och slående att vi förundrade såg på när människa efter människa glatt tog emot biblarna. Vi delade ut biblar vid bensinstationen. Vi stoppade folk som cyklade och knackade på husbilar för att ge biblar. Många kristna har sagt att svenskar är särskilt svåra att dela tron med. Jag undrar om det är sant. Så var det inte i Skanör/Falsterbo som ändå generellt anses tillhöra ett av de svårare områdena i Sverige. Be gärna för pastor Carlos i pingstkyrkan. Be om uthållighet, frimodighet och rätt medarbetare. Återkommer med exempel på möten med människor som illustrerar det jag nu skrivit.