Missionsresa till Skåne

Malmö har varit en lektion i religion. På många sätt en kontrast till både Ystad och Skanör,överklass möter invandrar-Sverige. Många har sagt nej med motiveringen att de är muslimer men ännu fler har sagt ja trots att de är muslimer. Vid mötet med människor har du fått höra om religioner som vanlig religionsundervisning inte nämner. Nu är det sista dagen på missionsresan i Skåne för i år. Biblarna är slut, 1000 skånebiblar har delats ut, 250 "Den där Jesus..." och mer än 70 studentbiblar. Det är biblar till mer än en promille av Skånes befolkning. Med andra ord: Vi har nått en hel del med Guds ord, men det finns många kvar. Igår var det en härlig iver över vårt team i Bibelutdelandet. Vi gick in i butiker och bjöd på Biblar. Vi stannade folk som cyklade och överallt såg man folk komma gående med Biblar för att någon i teamet hade bjudit dem på en.

Jag var på trip till Halmstad den 6 aug, för att hälsa på min läkare. Jag passerade Malmö på vägen dit och hem och det var väldigt härligt. Mycket hände! Jag fick en bild av att ån som rinner genom Malmö är Jesu blod som flyter för Malmös befolkning. Rött, livgivande blod, direkt från Jesu ådror. Jag fylldes av sorg och tacksamhet på samma gång, för jag kände Jesu längtan. Hans längtan efter människorna i Malmö, att de ska få uppleva mening i sina liv. Hans blod ger mening och liv. Och det flyter genom Malmö. Om folk kunde se det blodet! Och förstå hans kärlek till dem, hans offer... Jag upplevde hur mycket Gud älskar dem och verkligen vill rädda dem. Att vi är här och ber gör skillnad. Gud behöver oss här, bedjande. Jag gick på perrongen och såg en man utan skor, med trasiga byxor och uppknäppt skjorta. Han var uteliggare och hade långt vitt hår och skägg. Liknade en gammal Jesus faktiskt... Jag kände att Gud manade mig att gå fram till honom. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade ju ingen Bibel att ge och vad skulle jag inleda med? Såklart tänkte jag också på vad alla andra runt omkring skulle tänka. Ingen skulle bry sig, det vet jag egentligen... Jag struntade i våndan och gick fram till honom: "Jag känner bara att jag skulle fråga hur det är med dig... Jag är kristen och fick en känsla av att jag skulle fråga det... Behöver du något?" Det var riktigt jobbigt för honom att höra det... Han vände bort huvudet: "Ja då kan du ju gå vidare och fråga nån längre fram..." Han fick tårar i ögonen och jag såg hur det vred sig i honom. Sorg... Det var riktigt jobbigt. För mig med. Jag messade de andra och bad dem be för mig och för honom. Men det känns bra att ha gjort något som Jesus säkert skulle gjort, trots att det tog emot. Obekvämt ja. Osvenskt, ja. Gudligt? Jag hoppas det... Under bussresan hem bad jag för allt jag såg, mest människor men också platser. Jag fick en bild av ett stråk där Guds Ande kommer att verka på ett särskilt sätt. Jag tackar Gud för att jag fick bli så uppfylld av honom under min resa till läkaren...

En kille som vi skulle dela ut en bibel till såg fundersam ut när jag berättade att den bibel vi gav innehöll ett markusevangelium. Den uppenbara men intressanta frågan kom snart: "vad är ett markusevangelium?" Ungdomar i Skanör/Falsterbo vet inte mycket om kristen tro men det innebär också att det finns en nyfikenhet. De är oskrivna blad. Inga broar är brända och nyfikenheten stoppas inte av de många fördomar som annars är vanliga. Killen tog med glädje emot den skånebibel vi bjöd honom på. Ett möte med en annan man fick mig nästan att gråta. Jag skulle ge honom en bibel när han stannade för att tanka sin mycket fina bil (det finns en del sådana i Skanör). Han frågar nyfiket vilka jag representerar. Jag förklarar att jag är från Svenska kyrkan men att vi som grupp är från olika samfund. Vi börjar prata om Gud och han förklarar att han tror att alla egentligen vill tro på Gud. Han förklarar också att han ännu inte hittat vad han söker. Han ber mig förklara på vilket sätt han kan ha nytta av den bibel jag ger honom. Jag förklarar och han frågar vidare om boken också kan hjälpa honom att få hans barn att tro på Gud. Han avslutar med att säga att den bibel jag gett honom "verkligen inte skall ha blivit given i onödan" och där avslutas vårt samtal. Det var fantastiskt att se den mannens hunger och längtan efter meningen med livet. När jag vände mig för att gå därifrån var jag nära att gråta. Varför? Jag är inte säker men jag tror att en av anledningarna var glädje och tacksamhet över att få se den rena och äkta hunger som hans ord och blick vittnade om. En annan anledning till mina känslor var nog också att jag förstod att människor som denne finns runt omkring i vårt land och väntar på att någon skall berätta men vi tror inte att de finns eller så vågar vi inte gå ut och göra det Gud kallar oss till. Be för honom och för att vi skall förstå att många män som honom väntar på oss i vårt land och att vi skall göra något åt det. // Peter

Vi har haft en mycket intressant tid i Skanör/Falsterbo. Vi har kämpat mot storm, ösregn och läckande tält. Mitt barndomstält från 70-talets östtyskland visade sig inte vara så vattentätt som jag trott. Det har varit fem dagar med mycket fokus på bön. Vi hade en härlig stund i bön för vårt land längst ute på kajen i Skanör. Vi avslutade också med en bönenatt i vår husvagn Nomaden. Det finns några saker som vi uppmärksammat särskilt och som glatt oss. Det första är pingstförsamlingen ute i Skanör. Vi var med på Gudstjänsten där. Det var en liten församling men med en ny pastor fylld av längtan och vision som vi fick god kontakt med. Vi bad och samtalade en del tillsammans. Att möta Carlos, pastorn, var verkligen uppmuntrande. Han hade en mycket realistisk bild av läget i församlingen och området men samtidigt en tydlig längtan efter att saker skulle hända. Han hade inte bara en tydlig längtan utan också en plan. Det andra som slog oss var den öppenhet som fanns bland folket i Skanör. Först blev vi ganska fundersamma över hur vi skulle kunna möta människor då det var ganska tomt på gator och torg, kanske på grund av det halvdana vädret. När vi ändå bestämde oss för att gå ut och dela ut biblar sa vi att vi skulle prata med alla vi mötte. Detta gjorde vi och slogs snart av öppenheten. Många tog med glädje emot biblarna. Ofta var öppenheten så tydlig och slående att vi förundrade såg på när människa efter människa glatt tog emot biblarna. Vi delade ut biblar vid bensinstationen. Vi stoppade folk som cyklade och knackade på husbilar för att ge biblar. Många kristna har sagt att svenskar är särskilt svåra att dela tron med. Jag undrar om det är sant. Så var det inte i Skanör/Falsterbo som ändå generellt anses tillhöra ett av de svårare områdena i Sverige. Be gärna för pastor Carlos i pingstkyrkan. Be om uthållighet, frimodighet och rätt medarbetare. Återkommer med exempel på möten med människor som illustrerar det jag nu skrivit.

I lördags lämnade vi Ystad för att bege oss till vår nästa anhalt;Falsterbo. Väl i Falsterbo tog vi god tid på oss att sätta upp vårt läger, dagen avslutades vid havet, i den helt fantastiska sanden och vid havet utan slut. På söndagsmorgon promenerade vi in till Skanör för att träffa Carlos Villablanca och hans församling och fira gudstjänst med dem. Det blev några riktigt härliga timmar. Vi fick höra lite mer om Skanör, människorna som bor här, visionen för församlingen som håller på att formas och framtidsdrömmar. Vi planerar att be tillsammans med Carlos i veckan och det finns redan nu tankar på att arbeta tillsammans vid en eventuell ny missionsresa nästa sommar. Vi stannade i Skanör under eftermiddagen, åt lunch och promenerade ner till hamnen där vi längst ut på piren bad en stund för Sverige. Det är gemensamt för hela teamet att vi har upplevt att vi ska spendera mycket tid i bön och tillbedjan under våra dagar i Skanör/Falsterbo. Så idag har vi i ösregnet tagit mycket tid till det och i detta nu är resten av teamet ute på bönepromenad runt campingen. Vi har alla mer eller mindre, på olika sätt också upplevt att Skanör/Falsterbo är en ganska mörk plats och att kampen kring det här området är stor. Be gärna med oss om Guds ledning och vishet under dessa dagar vi är här. Han har redan börjat tala mycket om med vilken kärlek han ser på Skanör och hans drömmar för detta område. Det är spännande att vara på missionsresa i detta "uttorkade" land. Jesus är Herre och han lever, inget tvivel om den saken. /Jessica

Vi gick in till Ystad på onsdag kväll. Det var inte särskilt mycket liv i staden. Vi sände ut folk som skulle kolla läget i staden och några fann att det var en samling med pensionärer i parken. Vi bestämde oss för att gå dit och dela ut biblar och sjunga lovsång. Jag går ut för att dela ut biblar och ser en äldre dam som sitter ensam och dricker yoghurt. Jag frågar om hon vill ha en bibel och om hon haft en trevlig kväll. Hon började prata om olika samfund och kyrkor och hon säger att hon inte var religiös, men att hon hade en svag tro på ett liv efter döden och att han anade en skapare även om hon inte funderat så mycket på det. Jag frågar vad hon hört om Jesus och hon hade bara hört talas om berättelserna kring Jesu födelse. Jag berättar syftet med Jesu liv och varför han dog och hon reagerade förvånat och med glädje för att få höra något som ingen annan berättat för henne. Hon frågar mig hur jag mött Gud och om min personliga relation med Gud. Det var något nytt för henne och hon lyssnade intensivt. Hon tyckte att det lät så bra att det inte kunde gälla henne som hade ett så trassligt liv. T.ex. hade hennes barnbarn tagit självmord. Jag berättade att det fanns hopp. Hon tvekar och frågar hur jag skulle ta det om ngn. i min närhet drabbades av cancer. Hon sa: "Jag tror inte att du skulle kunna ha ett sådant hopp som du har om ngn. i din närhet drabbats av ngt. sådant." Jag berättade då om min mamma som är handkappad. Jag sa att jag inte vet så mycket om min mamma men en sak: hon hoppas på Herren! Damen uttryckte då sin önskan om att hon också ville ha ett sådant hopp. Hon fick en bibel och sa att hon skulle börja läsa. Hon berättade då också om att hon svär en del och går på dans. Hon undrade om det kunde hjälpa henne då hon gjort så mycket fel. Jag berättade då mer om korsets innebörd. Jag sa att det är just därför vi behöver Jesus. Hon öppnade sig ännu mer och sa att hon ville ha detta. Jag frågar om hon ville möta Gud och det ville hon gärna. Hon ville inte att jag skulle be för henne just då kanske för att de andra i gruppen hade börjat gå. Jag uppmanade henne att testa Gud och då blev hon mycket glad och sa att: "det skall jag göra". Hon tackade för att jag kommit till henne och berättat det jag berättat. Då sa jag igen att jag kom för att berätta att Gud älskar dig så innerligt mycket. Jag tittade henne i ögonen igen och sa att "Jesus älskar just dig" och då började hon gråta. Det sista hon sa var att hon skulle hem och testa Gud nu. // Rebecka

Igår var tanken att vi skulle låta stranden vila en dag och gå in i Ystad för att möta människor där. Vi tänkte bjuda på pannkakor som lagats på grill. Vi ringde dock polisen och frågade om vi fick göra det. De sa nej. Frågan var nu uppenbar. Vad skall vi göra nu? Jessica kom med det goda förslaget att vi skulle fråga Gud. Vi började be på torget där vi stod och nästan genast kom en kvinna och frågade vad vi gjorde. Det visade sig vara en mycket öppen kvinna som Hanna hade träffat tidigare. Det blev ett gott samtal och nu var det bara att börja arbetet på torget. Carl drog med mig för att gå ut med en korg och bjuda på kaffe och biblar. Vi kom dock inte så jättelångt. Vi träffade en kvinna som var f.d. alkoholist. Vi bjöd henne på kaffe och en bibel och hon tog emot och började berätta. Precis innan vi kom dit hade hon varit hos sin terapeut och bestämt sig för att lägga ner sitt agg mot kristna och vara öppen. P.g.a. att en "kristen" person i hennes närhet slagit och misshandlat henne hade hon mycket bitterhet mot kristna. Den dag vi kom hade hon bestämt sig för att lägga ner det. Det blev ett bra och långt samtal. Det är spännande hur Gud kan öppna nya dörrar när vi går med Honom och hur han har förberett människor där vi går fram.